Promenad med min pälskling

I förmiddags gick vi en promenad, min pälskling Fendi och jag.

Vallmo är ju så fina och Fendi är så gullig. Det borde ju bli en bra bild, men han fick visst luggen i ögonen.

Fler blommor – och ännu mer lugg i ögonen.

Promenaden tog längre tid än vad som var tänkt, dels p.g.a. allt fotograferande, dels p.g.a. att Fendi skulle läsa Dagens nyheter som min svärmor kallar det när han nosar runt. Idag var det inte bara Dagens nyheter, måste ha varit Svenska Dagbladet och Hallandsposten också (i och för sig ganska snabbläst). Jag hade tänkt att Fendi skulle få bada när vi kom hem men …

så här trött var han då.

Så jag passade på att sy gardinerna som jag lovat min mor – gardinkappor av mormors gamla lakan

med virkad spets och monogram. A står för Agnes som min älskade mormor hette. Detta monogram finns på alla hennes kökshanddukar och lakan. Jag förstår inte att man hann med allt handarbete förr, när man hade färre maskiner till hjälp i hushållet.

Och allt är så välgjort, se bara hur hon sytt fast bomullsband (eller bändelband som mormor sa) över den virkade spetsen i kanten som förstärkning. Stygnen är mikroskopiska.

Här har jag provhängt den ena kappan i mitt sovrumsfönster. De gulliga santa paulorna har jag fått som sticklingar av min ena dotter. Precis efter fotograferingen trillade gardinstången ner, kvaddade den ena santa paulan som lämnade fläckar på gardinen. Suck! Nu får jag försöka ta bort fläckarna, testar med tvål och kokhett vatten och jag tror att det löser sig, men man får hålla på ett tag så förmodligen hinner min mor, som är en trogen följare av bloggen, läsa detta innan fläckarna är borta.

Och när gardinen har badat ska Fendi få bada. Någon annan gång ska du få se hur det ser ut (han ser mest ut som en blöt råtta) men nu har jag absolut fotograferat färdigt för idag!

Fjädrar till påsk!

Äntligen har My fått sin Fern and feather. Det känns som jag hållit på med den i evigheter, men när jag tittar i min stickprojektsbok ser jag att det faktiskt inte tagit mer än drygt ett år. Inte så illa, med tanke på att jag börjat om flera gånger. Det här är version 3. Version 1 stickade jag i annat garn, blev tveksam på storleken och började på annan storlek i samma garn. I somras fick jag för mig att jag inte tålde garnet (fick ögonlockseksem), köpte nytt garn och började om. Om allt detta kan du läsa i min gamla blogg.

Nästa stickprojekt får bli en ny mössa till syrran. Ni som följt mig på min gamla blogg Tygochgarn minns kanske när jag stickade den här mössan till henne? Nu har mössen kalasat på den och av bilden att döma är den bortom all räddning. Ett nytt mössprojekt (hi,hi) kan vara lagom efter ett tröjprojekt i tre versioner.

Glad påsk, alla!

Sy-LAN

Jag har varit på sy-LAN i helgen. Det är så härligt att packa bilen full av sygrejer, åka iväg till en trevlig bygdegård nånstans, sitta och sy och prata med andra synördar en hel helg. Man behöver inte tänka på mat. Nina som ordnar sy-LANen som jag brukar vara med på ser till att det finns frukost på lördan när man kommer, förmiddagskaffe, lunch, eftermiddagskaffe, middag, kvällskaffe och sen frukost, förmiddagskaffe, lunch och avslutningskaffe innan vi packar ihop våra grejor på söndan. Hinner ni verkligen sy något undrar du kanske? Jajamän. Själv sydde jag två klänningar – en som jag ska ha till påsk (har man julklänning måste man ju ha en påskklänning, eller hur?)

och en som jag kanske ska ha när jag ställer ut Fendi. Fotot gör tyvärr inte den fina färgen rättvisa, hoppas kunna ta en bättre bild när klänningen har fått knappar. Den är sydd i råsiden så den borde kännas behaglig och skön mot kroppen även om man blir svettig och nervös på första hundutställningen. Den som visar upp hunden ska helst vara klädd i släta, omönstrade kläder i neutrala färger så att det är hunden man tittar på, och inte handlern. Hängde upp klänningen ostruken på provdockan när jag kom hem från lanet, hade för mig att siden inte skrynklar så mycket, men kanske hade jag fel.

Klänningen har sidfickor för hundgodiset, sprund på ärmarna …

och i sidsömmarna – här fotograferat från insidan av plagget för att steglappen ska synas. Det är en liten kvadrat, vikt på diagonalen som man syr fast där sprundet slutar för att minska belastningen på sidsömmen. Kan ju vara bra när man springer runt med lilla voffsingen i utställningsringen.

Jag hann göra två knappar innan det var dags att packa ihop och åka hem.

Här är ett axplock av vad de andra gjorde:

Vi har alla våra favoritprojekt – Åsa syr gärna lappteknik. I år blev det en påsklöpare.

Anna gillar också lappteknik. Hon sydde block med rävar och kaniner som tillsammans med igelkottar och ugglor ska bli ett barntäcke.

Nicole sydde handdockor till dagiset hor jobbar på.

Barbro sydde helt underbara små kläder till sitt barnbarn.

Nina själv syr väskor. Säg vad hon inte kan sy en väska av. Se fler av hennes väskor här och här:

Jag glömmer alltid något hemma. Den här gången var det inte så illa: saknade blyertspenna, markeringspapper och sporre. Värst var det den gången jag glömt gaspedalen till symaskinen och Uffe fick komma med den. Kanske skulle jag redan ikväll skriva upp allt som är bra att ha med på sy-LAN inför nästa – så att man har en checklista att bocka av när man packar bilen. Den här kantpressen hade jag i alla fall med den här gången. Jag fick den i julklapp av min far. Han har själv gjort den. Vi var många som hade nytta av den den här helgen.

Kudderia till påsken

Påsktyget jag köpte igår på Erikshjälpen lockade och pockade: sy något, sy något! Först blev det en kudde …

Den såg så ensam ut så jag sydde en till med annan färg på kanten. Tänk att jag hade matchande lila tråd hemma! På rulle i trä!

Kokäkta, krympfri och ljusäkta, minsann! Man kan nästan se den fantastiska kvalitén på bilden. Jo, jag vet att tråd blir skör när den blir riktigt gammal, men den här tråden, mina vänner, är fortfarande fullt användbar och håller troligen bättre än många av nyare sort.

Jag gillar att ta tillvara, att sy nytt av gammalt. Att bara ha en begränsad mängd material att göra något av är en inspirerande utmaning. Så när kuddarna till soffan på ovanvåningen var klara var jag sugen på att sy några till soffan där nere. När jag var på Erikshjälpen igår hittade jag även en duk i enfärgad gul bomullstwills. Den fick bli baksida. I en kista i köket där jag förvarar dukar och förkläden fanns även en paradhandduk som jag fått av mor en påsk nån gång. När vi renoverat köket satte vi inte upp paradhanddukshängaren igen, så själva förhänget har legat oanvänt ett tag.

Tillsammans med lappteknikstyg jag köpt för länge sedan blev det till två avlånga kuddar. ”Lapptyget” räckte även till en matchande kvadratisk kudde som passar ihop med familjekudden jag broderade för nio år sedan, inspirerad av gamla märkdukar och med familjemedlemmarnas initialer i hörnen. I döttrarnas hörn har jag broderat djur som jag förknippar med dem: en fjäril åt My och en kanin åt Ida.

Uffe har aldrig fattat vitsen med en massa kuddar i sofforna. Jag tycker det är fint, räcker inte det? Och det är roligt att sy kuddar, det hade jag nästan glömt, men nu får jag stänga kudderian ett tag. Imorgon kväll ska Fendi och jag på vårt livs första ringträning – där tränar man på hur man ska uppföra sig när man är på hundutställning. Det behöver vi öva på båda två.

Optimala mössan

Jag söker fortfarande den optimala mössan – en som både värmer, sitter skönt och är snygg att titta på. Jag har gjort ett antal försök:

Baskern här stickade jag för att matcha en kappa av Kaipa Gunilla Ericsson jag köpte på Hantverksmässan i Båstad 2013. Den är stickade efter ett gratismönster som du hittar här.

Jag stickade också en matchande Leftie-sjal.

Mössan med flätkant stickade jag för att matcha en annan kappa. Den glider gärna upp och ser ännu mera toppig ut än på bilden.

När jag stickat min Fern and Feather-kofta ville jag såklart ha en mössa som matchade den. Jag stickade en med tredubbel uppvikt resårkant nertill för att den skulle sitta bra, men … den glider också upp.

Den här mössan stickade jag precis i början på 2020, innan pandemin bröt ut. Texten lyder: Det är som det är och den kändes ett tag … jag vet inte hur jag ska säga … kanske lite cynisk. Tanken med texten var från början att påminna mig själv om att acceptera det jag inte kan ändra på. När vi levt med pandemin ett tag blev det uppenbart att texten var högst aktuell med just det syftet. Däremot passar tyvärr inte heller denna mössa helt perfekt. Mönsterstickad och lätt hopfiltad = inte så töjbar och glider även den upp på skulten om jag inte drar den långt ner över öronen.

Egentligen är jag nog mest nöjd med baskermodellerna. Den randiga är kanske i största laget så det är möjligt att jag repar upp den för att få garn till fler försök. Jag gillar färgerna

Det här är hitintills absoluta favoriten! Man kan nätt och jämnt ana att det är en ”resår på andra ledden” som gör att baskern sitter bra. ( 6 slätstickade varv ömsom med rätsidan ut, ömsom med avigsidan ut).

Min mor fick en häromåret och kanske man ser resåren lite, lite bättre på den här bilden. Hon önskade sig en grå basker och hade redan en röd halsduk så jag plockade in lite rött i toppen på hennes basker – och i de partier i resåren som har rätsidan ut. De sjunker in mellan de grå, bulligare varven (som alltså då är slätstickade med avigsidan ut) och anas bara.

Vilken är din mössfavorit?

Märkliga garner

Idag blev den klar, tröjan jag började på i höstas. Eller ja, jag började på en i samma modell men flera storlekar för stor i september nån gång. Jag repade upp och började om för att efter en tid konstatera att tröjan fortfarande blev alldeles för stor. Det verkar som det blivit en vana att sticka om mina tröjor, inte en utan två gånger. Till mitt försvar kan sägas att jag faktiskt stickat en provlapp den här gången, men den var svårmätt för det blev olika mått varje gång. Garnet är lite märkligt, alldeles stumt och oelastiskt, förmodligen för att det innehåller så mycket bomull.

Jag skulle egentligen inte alls ha mer garn men eftersom jag verkligen gillar den här brunlila färgskalan förälskade jag mig i garnet så fort jag såg det i affären. Skulle färgen ha ett namn tycker jag tweedy aubergine skulle passa. Nästa gång ska jag dra lite mer i garnet innan jag bestämmer mig – och känns det stumt ska jag INTE köpa det – även om det är mjukt och gosigt att klappa på. Inte ens resårstickningen blev speciellt elastisk, och då avmaskade jag ändå med Jeny´s Surprisingly Stretchy Bind Off. Garnet heter Freya (från Sirdar), kallas mjuk och borstad vinterbomull och innehåller förutom 55% bomull även 31% akryl och 14% polyester.

Modellen heter October Sweater. Man börjar uppe vid halsen, stickar först fram och tillbaka på en rundsticka medan man ökar för raglan och ringning fram. När ringningen blivit tillräckligt djup fram lägger man upp maskor i ringningens botten mitt fram och stickar sedan runt. Trevlig stickning som skulle ha kunnat gå ganska snabbt om jag fått till rätt maskantal från början. Du hittar en gratis beskrivning här.

Det är inte helt lätt att ta bilder med mer än en fotomodell åt gången. Först vände Fendi rumpan till

Bilderna är tagna på Gullbrannastranden, 1,5 mil söder om Halmstad.

På tal om märkliga garner kom jag att tänka på ett annat märkligt garn jag köpte i en second hand-butik får flera år sedan, även det lite tweedaktigt. Det var under en period då jag skulle öva på grönt, men det blev bara en grön batikmönstrad klänning för när jag provstickade med garnet blev provlappen blev väldigt skum, drog ihop sig och blev kompakt. Tvärtemot Freya-garnet i min nya tröja alltså. Jag blev lite nyfiken på fiberinnehållet i det gröna garnet.

Det innehåller förutom ull och akryl 5% rhovyl, en för mig okänd fiber, som enligt googlande är både antibakteriell, värmereglerande och svårantändlig. Låter ju fantastiskt, undrar varför den inte används mer? Kan det vara för att den innehåller PVC? Garnet lär bli liggande i hyllan!

I min bubbla

Oro i världen och ruskväder utanför knuten – då passar det med tända ljus, en kopp te och en stickning. Idag blev det ett av mina absoluta favoritteer: Eskilstunate, med smak av citron och grape, smultron och jordgubb. Mmm! Ljusstakarna fick jag av far i julklapp. Han har börjat svarva på gamla dar och de här är av en av våra björkar som vi fick hjälp att ta ner i våras. Tänk att angripet trä kan användas och bli så vackert som ljusstakar.

Stickningen är mitt tredje försök till en tröja med raglanärmar. Första försöket påbörjade jag nästan på dagen för fem månader sedan. Problemet har varit att tröjan blivit för stor. Jag har inte använt det garn som beskrivningen är gjord för, och trots provstickning (jajamen!) blev både första och andra försöket på tok för stora. Andra gången stickade jag så långt att jag kunde ta på ”tröjan”. Då kunde jag i alla fall uppskatta hur många färre maskor jag skulle ha nästa gång.

Garnet är Freya, soft and brushed wintercotton från Sirdar, 55% bomull, 31% akryl och 14% polyester, och det är maskintvättbart. Jag fastnade för färgen.

Idag har vi tränat ensamhetsträning i bil, Fendi och jag. Inte mer än de få minuter det tar att gå in och hämta paket på posten/i affären, men i alla fall. Det slutade alltså med att jag hämtade paketet jag väntade på igår själv på PostNord i stan, annars hade jag fått vänta några dagar till, och jag ville inte vänta längre. Jag var SÅ nyfiken på boken jag beställt: Sticka från grunden av Ivar Asplund. Jag hörde honom berätta om den i senaste avsnittet av podcasten Nördic Knitting och blev intresserad, trots att jag tidigare har tänkt att det där med stickgrunderna kan jag redan. Hans pedagogiska sätt att förklara genomsyrar boken och jag tror att den kan ge inspiration i jobbet där mina elever i åk 8 stickar.

När tjejerna bodde hemma brukade vi gå på bokrea vid den här tiden på året. I år har jag beställt två böcker på nätet, förutom Ivars bok blev det Mega vego – en sammanslagning av två tidigare receptböcker – Mera vego och Ännu mera vego – plus ett tjugotal nya recept. Båda böckerna är skrivna lite i samma stil. Det är inte bara recept/stickbeskrivningar rakt av utan författarna delar med sig av personliga reflexioner, tips och idéer. De funkar alltså inte bara som ”uppslagsböcker” utan minst lika mycket som inspiration.

Sportlov med Fendi

Vi har sportlov den här veckan, Fendi och jag. Idag väntade vi i tre timmar på ett paket som skulle komma med PostNord. Klockan 12 kom ett sms som talade om att de tyvärr inte kunde dela ut paketet idag, p.g.a. förseningar. Hmpf! Då gick vi ut i skogen och njöt av solen. Jag har sedan han var riktigt liten då och då gömt ”godis” på olika ställen längs vägen, pillat in små torrfoderkulor i barken på ett träd eller i en spricka i en stubbe. Nu klättrar han upp på alla stubbar han ser och tittar förväntansfullt på mig. Han är på många sätt som ett litet barn. Och precis som på små barn sitter aldrig totten i luggen på plats någon längre stund :).

Häromdagen var vädret inte fullt lika njutbart. Det föll stora, blöta snöblaffor som inte gjorde någon glad, bara blöt. Men mitt i det våta eländet kunde jag glädjas åt att jag både lyckades krångla på Fendi regnoverallen, få honom att faktiskt röra sig framåt i den – och att han insåg att han kunde kissa med overallen på.

Man kommer ju upp ur sängen i ottan när man har valp, vilket har vissa fördelar. I måndags hann jag tack vare det med både att sy ett saxfodral och en klänning på en och samma dag.

Jag har investerat i en sax för att kunna klippa Fendi själv så småningom. Av erfarenhet vet jag att en sax som åker i golvet aldrig blir sig riktigt lik och eftersom saxen var dyr, mycket dyrare än någon av mina tygsaxar, så jag sydde ett fodral till den. Fodralet är det tredje jag sytt av en gammal skinnjacka jag köpt på secondhand en gång i tiden. Som jacka gjorde den aldrig någon större succé, men den räcker nog till några fodral till om det skulle behövas. Det finns plats för fler på skärpet som jag trätt saxfodralet på. Konstigt förresten, det här med skärp. Ligger de i torkar ihop så de blir mindre i garderoben? När jag letade efter något lämpligt till det här projektet fick tre eller fyra sorteras bort för att de inte längre når runt midjan!

Det gör inte så mycket att figuren ändras lite med åren när man kan sy sina kläder själv, för då kan man välja modell som passar ens kropp och slipper anpassa kroppen efter kläderna. Den här klänningsmodellen är en av mina absoluta favoriter, har sytt ett tiotal. Den är en kombination av två mönster från Sewingheartdesign, se info längst ner i inlägget. Tyget är tryckt stretchvelour, ett av de tyger jag fyndade på Tyglust i Laholm häromveckan, för övrigt en fantastiskt inspirerande affär med massor av roliga tyger. Har du inte vägarna förbi Laholm så finns webshop också!

Symaskinen har varit Uffes mormors. Allt hon sydde, sydde hon med den. Jag har till och med en instruktionsbok till den, men den följde inte med symaskinen. Visst är den fin, riktigt inbunden till och med!

Det är egentligen en helt otrolig historia hur jag fick den: rektorn på den skola jag arbetade på då hade fått ta hand om en del saker efter en släkting som gått bort, bl.a. en korg med diverse sömnadsrelaterade saker. Hon tänkte att det kunde vara något i korgen som kunde användas i textilslöjden så hon tog med korgen till skolan. Och i korgen låg denna instruktionsbok – till just den symaskinsmodell som jag har fått ta över efter Uffes mormor. Men jag kan inte sy så bra på den än. Det är det här med trampningen …

På tal om trampningen – nu måste jag bara visa det här urklippet, minns inte var jag klippt ut det, tycker det är lite roligt:

Jag kanske skulle börja använda trampmaskinen …

*

Mönsterinfo:

livet från Autum Peplum Spinoff

kjoldel från Spin around

båda från Sewingheartdesign.

Oj, har han blivit så lång …

tänkte jag när Fendi fått tag i stickningen som jag placerat i säkerhet (trodde jag) mitt på soffbordet. Två vuxna, en hundben och till sist hundgodis med lammsmak krävdes för att rädda Mys blivande tröja.

För litet mobilfodral

Det var inte mycket Uffe önskade sig i julklapp, men han ville gärna ha ett nytt mobilfodral för det jag sytt åt honom tidigare är helt utslitet. Tyvärr hade jag inte mönstret jag gjorde till det förra kvar, så jag mätte lite snabbt när han lämnat mobilen framme. Lite FÖR snabbt som synes, men det märkte jag inte förrän julaftons kväll. Lite ledsamt, jag som ville överraska honom med ett nytt mobilfodral till det nya året.

Den blå utsidan är av delar från en kasserad läderjacka och den svarta detaljen är en bit av Uffes egen, udda handske. Den döljer att det blå lädret inte räckte riktigt ända ut i kanten.

Fodret med hjärtan skulle liksom ytterligare symbolisera min kärlek till honom

För att slippa sy om hela fodralet – vilket förmodligen skulle innebära att fodralet inte skulle bli brukbart förrän framåt påsk eller så – flyttade jag på Uffes förslag bara upp kardborrbandet. Hålen i lädret från förra placeringen går ju inte att göra något åt, men Uffe bryr sig inte. Han är glad han fått ett mobilfodral som passar hans mobil.

%d bloggare gillar detta: